Kära Eva Axelsson, herrarna Sköldefors, Sylvia och alla ni andra som bott i vårt hus... varför, åh varför, lämnade ni oss med det här? Hundra och åter hundra böcker har vi nu gått igenom, sorterat och lagt i lådor. Uppskattningsvis har vi öppnat över 1000 böcker denna helg. Skulle inte förvåna mig om det är en underdrift. Vansinne. Det är såklart spännande också. Många av författaren signerade exemplar har vi hittat. Några kryptiska hälsningar har också gått att finna. Fina släkt-stämplar likaså. Nu är bara frågan, vad ska vi göra av allt?
1 Kommentar
Och så tar vi ett lass till. Och ett lass till. Och ett lass till. Jag tror vi skulle klara av att köra till soptippen med förbundna ögon vid det här laget. Men nu är banne mig övervåningen faktiskt tom, sånär på ett bord, en bokhylla och en stol. Känns i stort sett overkligt! Den här helgen har vi kört en stor mängd skor, en TV, fem bord, en säng, flera rullar plastgolv, en micro, två skåp, en hög parkettgolv, flera säckar tyg, några speglar, ett gäng väskor, två-tre lådor prydnadstjaffs, tre stolar, sju påsar tidningar, en marsvinsbur, fem paraplyer och en hel del av obestämd art till tippen/second handcontainern. De fina 90-tals inlines sparades dock. Samt någon bricka. Och kanske andra bra och ha saker, typ ett akvarium... typiskt att det ska vara så svårt att slänga. Tilba är sådär måttligt glad över att vi bråkar med hennes hus. Än mer bitter lär hon bli när vi väl på riktigt börjar riva ut hela hennes universum...
Jag ska bort på kalas idag. Som present ska vi ge bort en middag på en trevlig vegansk restaurang. Ett litet kort i all ära men... Om en har ett helt hus belamrat med grejer så tar en sig varje tillfälle som finns för att minska antalet saker. Först funderade jag på om jag kunde ge bort det gigantiska vitrinskåpet som fyller en hel vägg här hemma och skriva "Detta är ett presentkort" någonstans på baksidan. Jag fick höra att det verkade bökigt. Istället hittade jag ett bord, en stol och en servis att ge bort, symboliskt för vad presenten faktiskt var. Kruxet var bara att ett av benen på bordet hade gått av så jag fick slänga upp mina nu vana snickerikunskaper (täljde ju till ett dörrhandtag igår ju!) och med lite lim, en liten metall-plugg och lite pysslande blev bordet helt för avfärd! Barnsligt nöjd.
Det är såklart helt okej att veta att vi högst troligt inte kommer dö av syrebrist här hemma. Men när det är sisådär 15 minusgrader utomhus och vår ventilation är ungefär lika bra som i ett vindskydd är det svårt att inte slås av tanken att kvävas kanske ändå är bättre än att frysa ihjäl. Okej, det där kanske var lite väl starkt sagt, men fy vad kallt det är att trippa från sängen till toaletten när vintervindarna blåser en i nacken! Att stå inomhus och se snön utomhus, utan glas däremellan... Är en verkligen inomhus då? Så nu i helgen slog vi slag i saken och tänkte försöka besegra en liten del av den goda ventilationen i hopp om att få upp graderna åtminstone till tio. Vi började med att stoppa in drev i alla springor mellan brädor och plank. Om ärligheten ska fram vet vi inte riktigt vad för material vi använder. Något vi hittat i någon vrå i huset. Jag gissar på lindrev, men det luktar lite får, så kan vara ulldrev. Eller hampa. Kanske jute. Varför inte kokos? Alltså vi vet inte. Därefter byggde vi en ram för isolering, gick ut till magasinet och grävde en stund, hittade isolering av okänd art, skar till den i väl vald storlek (snedtak och sådär) och tryckte fast den. Avslutade gjorde vi med vindskyddande fönsterplast. Vi köpte också "garagelist" och spikade fast runt dörren, satte fast en golvlist framtill. Nu ska vi bara sätta dit en "Universaltätningslist" längs med sista sträckan och... Den Första Pryl Jag Någonsin Täljt. (Ett dörrhandtag alltså)
En mindre storm svepte in över gården i veckan och eko-granen fick nog ta i ända ifrån tårna för att inte lämna sin plats på gräsmattan och flyga in genom fönstret till oss istället. Men hen klarade sig! Ända till tjugonda knut. Idag fick den lämna sin plats. Ingen del av den har gått till spillo. Kvistarna till trappen och stammen till vedhögen. Jag fick använda det enda jag egentligen önskade mig i julklapp också, en sekatör! Det känns som något alldeles extra att ha min alldeles egna sekatör. Jag vet inte riktigt vad det ska jämföras med, kanske som när en riddare från medeltiden fick sitt första svärd, eller när en nyexad rörmokare införskaffar sin första tång? Jag har i alla fall fått min första sekatör och det känns både högtidligt och storslaget. "Men till nästa år igen, kommer hen vår gammle vän, ty det har han lovat."
I helgen vad jag borta. I mitt förra liv, innan jag hittade huset, fanns inget borta. Att vara "borta", det finns inte riktigt i min värld. Som i Fem myror är fler än fyra elefanter där det sjungs "Där är där, man inte är, här är där som man är, och här har man alltid med sig". Jag har flyttat runt en del, gärna på två veckors-basis. Mellan 13 och 20 hade jag alltid ett par rena trosor och en tandborste i axelväskan (kameraväskan närmare bestämt). Men nu har borta blivit en hel självklar plats för mig. Borta är allt som inte är hemma, i huset, runt huset. I helgen var jag borta. Så pass långt borta att jag behövde ha med mig sovsäck och liggunderlag. Så pass långt borta att jag riktigt på riktigt längtade hem.
Men så när dagen för hemresa äntligen kom får jag ett meddelande som lyder "Det är kallt på gården idag. Något har frusit lite i skåpet vid diskbänken. Vi har inget varmvatten". Plötsligt blev det där borta lite mer tilltalande. Minusgrader i köket, jo en tackar. När jag väl kommer hem står ett element och pumpar in värme i det föredetta skafferiet. Vi har fått tillbaka varmvattnet och införskaffat en frostvarnare. Det är nu närmare 15 grader i köket och med ved, kaminer, tofflor och filtar känns än en gång borta precis vad borta borde vara, just borta. |
Gården
Ett 1750-tals projekt. Archives
Februari 2017
|