Fy. Fy, fy, fy. kan hända att jag älskar det här huset lite ohälsosamt mycket. Kan hända att jag fortfarande är i det stadiet av skimmer och pynt, ungefär nykär. Men precis som med vilken relation som helst så kommer en till det där stadiet när de där mindre charmiga sidorna börjar visa sig. Som att den ena parten vänsterprasslar med en råtta i komposten. Eller att den andra (jag) inte är superduktig på att skotta. eller att den första bestömt sig för att gömma en jävla KÄKE i bjälklaget. Vad fasen liksom?! Gissa om jag skrek när Gustav grövde fram den. Hur kommer en vidare nu liksom? Relationsterapi? "Min älskling (huset) har en konstig läggning för att gömma döda djur lite var stans" Nu har jag inte försökt ta med huset till relationsrådgivaren, men frågade vår antikvarie i kommunen om det och hon svarade något i stil med "om det där stör dig, sluta upp med vad du gör, du kommer hitta betydligt mycket värre saker under tidens gång".
Mjaha, hmm, öhupp.
0 Kommentarer
Jag vet inte hur länge mänskligheten har bott i hus. Jag vet inte när vi första gången byggde något av trä. Jag vet inte när den första stugan uppfördes på det som i dag klassas som svensk mark. Men jag tänker mig att det är rätt länge vi har hållit på med det här med att bygga hus. Dessutom har jag lärt mig att erfarenhet är något en ibland ska lita på. Perioden mänskligheten har haft på sig att samla erfarenhet kring det här med hus uppskattar jag är en himla lång tid. Så därför har vi nu bestämt oss för att tillfrfråga någon som bestämt sig för att ta tillvara på den här erfarenheten och ta den vidare. Nästa vecka kommer en rådgivare från byggnadsvårdsföreningen hit och ska hjälpa oss med att sätta upp en handlingsplan för vad vi ska göra med vårt kära hus. Så den här helgen har min faster, som också samlat på sig en hel del av den här erfarenheten som våra förmödrar samlat ihop genom århundraden, varit på besökt och hjälpt till att skapa tillhåll inför nästa helg. Farmor och farfar kom också förbi och hjälpte till. Helt fantastiskt vackert är vad timmer är. Jag vet inte om jag alltid tyckt så eller om det är nu, när jag vet hur många människor, hur mycket tid och hur mycket kompetens som gömmer sig i dessa stockar som gjort att jag blir svag i knäna när panelen tas bort. Timmer har en magisk aura omkring sig. Jag älskar timmer.
Det har dröjt för mig att kunna skriva det här inlägget. Ett år. Jag har bott här nu i ett år. Vi firade dagen med vår livet i förändrings-rätt, fänkål kokt i vin och saffran. Jag slungades tillbaka till första dagen vi klev in här. När vi satt på förra ägarens stolar. I ett berg av förra ägarens saker. Drack bubbel ur förra ägarens glas, efter att ha diskat oss igenom några lager smuts. Kände lukten av henne. Och saffran. Och en känsla som är så svår så svår att förklara. Köket när vi flyttade in Även om det känns som vi inte riktigt kommit så långt som vi trodde att vi skulle kommit (klyscha) så har, när jag nu tittar tillbaka i bloggen, ändå kommit rätt långt.
Framförallt har vi slängt ut förra ägaren. Och flyttat in oss själva. Samt renoverat köket. Rensat och tagit oss igenom kubik efter kubik med grejer, från alla husen. Fixat trädgården. Lagad skorsten och köksspis. Beskurit träd. Anlagd trädgårdsland. Byggt trapp till magasinet. Tagit in ved. Påbörjat arbetet med en verkstad. Upptäckt naturen runtomkring. Kickat igång arbetet med att dra in fiber. Sålt saker på loppis. Besökt antikvarier och fått grejer värderade. Isolerat. Byggt en ytterdörr. Tagit bort trätrall från toaletten. Skurat golv. Bråkat med kirskål. Vårdat Tilba. Relationsbyggande åtgärder gentemot fåglar. Rivit, slitit och dragit bort heltäckningsmatta. Samt stormtrivts. Det snurrar i skallen, pirrar i lilltån, näsan kliar, jag tror bestämt att det här nästan är sista rensningsinlägget! (bakgrundsapplåder) Om bara några dagar så har vi bott här i ett år. Lagom till jubileet står huset redo såsom jag trodde att huset ungefär skulle vara när vi flyttade in. Känns såklart galet. Att det tog ett år att slänga ut föregående ägare. Men ja jösses... Eh... Jag vet inte hur jag ens ska skriva/tänka/känna inför det här. Så många grejer vi hittat, så mycket konstigt vi varit med om, så extremt mycket grejer det finns i världen! Känslan jag känner inför bilden ovan, hejudamig, kanske sista lasset fyllt av förra ägarens skit. Nu är det bara böckerna kvar där hemma. Ja... och så hela långa resan av renovering. Men först: Yasuragi (Alltså trerätters middag inspirerad av de japanska köken. Avkoppling i bastu. 42° varma källor. Meditation. Tvagning. Vegetarisk frukostbuffé. Obegränsad tillgång på te och grapefrukt.)
För några månader sedan upptäckte vi att det är någon som finner vår kompost attraktiv. Ett hål, ungefär en decimeter i diameter, är grävt rakt genom komposten. Vi har grävt igen det några gånger, men det återkommer om och om igen.
Många hypoteser av vem det kan vara som bor där har gått genom skallen på oss. Huvudspåret har varit mullvad. Kanske för att mullvad känns så harmlöst. För ungefär 20 minuter sedan fick jag reda på vad det var och jag försöker fortfarande att hämta andan. Det var såklart ingen mullvad. I godan ro gick jag ut med komposten. I godan ro öppnar jag luckan till kärlet. I godan ro ser jag en råttsvans sticka fram. I godan ro häller jag ned min kompost över svansen. I godan ro går jag där ifrån. I mindre godan ro faller insikten om att jag just var nära på att bli brutalt mördad av en råtta ned i skallen på mig. Jag andas genom magen. Fortsätter som planerat bort till magasinet för att hämta ved. Stapplande steg. Hjärtat slår skenande och hejj vilt. Låser upp magasinet och tvingar mig in. För varje kubbe jag ta skriker jag till lite, utifall att ett nytt mordförsök skulle uppstå. Inget händer. Jag går tillbaka och ringer pappa och hackar tänder medan jag berättar det hemska som har hänt. Tänk att hjärnan kan fungera så konstigt att det läskiga först blir läskigt flera minuter efter att det läskiga faktiskt hände. Slår vad om att just den funktionen i hjärnan gjorde att jag idag överlevde. Med risk för att bli tjatig, men med ett löfte om att snart sluta, så fortsätter vi att rensa och rensa och rensa. I skenet från en ficklampa gick vi igår igenom förra ägarens kontors gömda dokument. Jag känner det som att jag utför något ofrånkomligt förbjudet. Som att jag gör något jag inte får, men som jag måste göra. Betyg, gamla brev, räkningar, påminnelser, fotografier, testamenten, begravningsplanering... Om jag ändå kunde förstå hur det här kunde gjorts på ett bättre sätt. Att bara blunda och slänga allt? Men om det är något otroligt viktigt? Vad är otroligt viktigt? Taxarna Pompe och Strax veterinärsrapport? Äh, nej, nu är det gjort i alla fall.
|
Gården
Ett 1750-tals projekt. Archives
Februari 2017
|