För ett år sedan stod jag på Järntorget i Örebro, tätt tillsammans med för mig betydelsefulla människor och skrek ut 2016-års löfte. För ett år sedan hade jag inte flyttat in. Jag hade inte sett de miljoner saker som jag plötsligt skulla ansvara för. Jag hade inte förstått hur mycket tid det kan ta att bli av med prydnadssaker. Jag hade inte en aning om hur det egentligen skulle bli. Ändå skrek jag "När 2016 går till sitt slut ska den förbaskade heltäckningsmattan ut!" Nu är det den 29 december. I tisdags på halvtio-fikat beklagade jag mig över att den förbaskade mattan fortfarande låg där den låg och att nyårslöftet fick bli ett två-årsprojekt. Men tji fick jag! Mina underbara kollegor bytte gladeligen (i alla fall utryckde de det) bort vår planerade AW på den lokala krogen mot att i munskydd och arbetskläder gå bärsärkagång i Tillbagården istället. Alltså... wow. Vi fick först flytta på en hel del grejer som fortfarande fanns i rummet. Som tre bokhyllor med böcker, ett klädskåp, några små bord, fönster, skateboard... Sen var det bara att riva, slita, dra och rulla. Så jäkla bra! En helt UNDERBAR känsla. Golvet är i blandat skick. Närmast kakelugnen är det väldigt fint, nästan finast i huset skulle jag tro. Längs med väggen mot köket är värre. Där ligger jorden mot underifrån, alltså fuktigt och inte alls trevligt. Det har även varit möss och tuggat några hål på sina ställen. Men som vanligt var det bättre än jag hade föreställt mig från början.
0 Kommentarer
Jag har ju egentligen inte direkt någon aning om var alla grejer som finns hemma hos oss kommer ifrån. Jag vet inte varför de är här hos mig, hur de kom hit eller vad de tillfört i det livspusslet som levdes här just då. Jag kan bara spekulera. I en del böcker finns stämplar som visar att böckerna ägdes av de som ägde huset innan förra ägaren. I en del lådor finns föremål som stämmer mer ihop med de som bodde här på 80-talet än de som bodde här på 2000-talet. Vissa föremål vittnar om att de ägds av den förra ägarens mamma. En del finns det namn i som vi inte alls vet vilka de är. Vi fyller kvällarna just nu med att paketera (jag vet att jag skrev att jag skulle få slippa...) tradera-paket. I måndags hittade vi en låda ute i stora huset fylld av kartonger, perfekt för ändamålet. En liten kartong fick mitt hjärta att smälta lite. Inte för att jag vet vilket värde den har haft, men jag skulle gärna ha fått äran att träffa Andreas marsvin, den bästa som någonsin funnits... Fast... "Det"... Kanske inte ens är ett marsvin?
Vi hade tänkt att vi skulle åka på loppis idag och sälja grejer men i sista stund ändrade vi oss och bestämde oss för att bara gå dit och titta. Det var lika bra det, loppisen hade förvisso en hel del saker att hänga i julgranen, men därutöver var den ingen höjdare. Istället bar vi in en låda i köket och körde ut den på den digitala loppisen istället. Det var betydligt mycket tråkigare än vad jag hade föreställt mig och tog en aning längre tid också för den delen. Men nu är i alla fall en låda uppe och jag ska inte behöva ta ansvar för att eventeullt skicka iväg prylarna. Som vanligt när jag går ut i stora huset är det något som jag får med mig in. Jag tror att jag har hittat allt som är av intresse men så poff, så ligger där något mina händer inte kan låta bli att råffa åt sig. Denna gång en väggbonad med tomtar.
Idag har ytterligare en låda och några möbler lämnat Tilbagården. Två herrar från Röda Magasinet i Lindholmen kom på besök. Helt hutlöst trevligt faktiskt. Efter husgesyn och kommentaren vi höra från varenda kotte som kommer på besök ("Ni borde verkligen anmäla er till det där programmet... åh vad heter det... väggar något... Ehm med hon med rött hår... och han med kläderna... Just ja! Det sitter i väggarna!") så gick de lös på grejerna i Tilbagården. De små dansöserna försvann, likaså en hög med sångböcker, tidningar från 40-talet, någon lampa, en pall, en vagga och annat. Trots att jag är så trött på dessa grejer att jag inte vet vart jag ska ta vägen så är det jobbigt att göra sig av med dem. Jag tänker varje gång att jag kommer ångra mig. Att just den där lilla träfiguren säkert är värd jätte mycket. Att vem vill inte ha en gigantisk fågel i gras. Att en till bricka aldrig skulle skada. Att i det framtida huset skulle den där lilla lådan varit så himla fin. Att, att, att... Men det är bara att bita ihop, sluta lyssna på mina inre röster, sluta lyssna på släktingar och vänner som säger "men den där måste ni ju spara". Om vi måste spara allt kommer vi aldrig komma vidare och det är faktiskt precis så som vi sagt, det är rätt trevligt att få välja ut precis de grejer som vi vill ha i vårt framtida hus, alldeles själva. De här sakerna kommer nog alltid påminna mig om allt mindre trevligt vi fått städa ur och jag vill nog helst av allt att föregående ägare inte flyttar in genom sina saker när det väl är dags för oss att göra det. Nej, ut med det gamla och in med annat gammalt som inte är detta gamla, utan egenvalt gammalt!
Adventsgranen är, enligt mig, det finaste pyntet någonsin. Inte bara finaste julpyntet, utan finare än både midsommarstång och påskägg. Finare än allt. Så i måndags beställde jag en gran. På internet. Från Smålandsgranar. Mordeniteter. Men jag drog lärdom från när jag införskaffade fel fågelföda och läste på innan jag köpte min gran. Jag visste inte att en gran har cirka 10 000 barr och att varenda en av dessa barr ofta är besprutade av bland annat ett bekämpningsmedel som heter Merit Forest, ett medel som ska skydda granen mot snytbaggen. Snytbaggen är i för sig en liten otäck rackare som jag förstår att granodlarna vill skydda sig mot. Men Merit Forest är inte något som jag varken vill ha i min skog eller på min gräsmatta, än mindre i mitt vardagsrum. Medlet är mycket giftigt för vattenlevande organismer och effekterna sitter i länge.
I min gran ska barren istället vara behandlade av ett miljömärkt vax. Enligt utsago ska det vara ofarligt för både bin och mig. Dessutom kom den levererad till mig ända fram till dörren. |
Gården
Ett 1750-tals projekt. Archives
Februari 2017
|