Som sagt så lämnade förra fastighetsägaren en hel del när hon flyttade. Däribland Tilba. En elvaårig dam på fyra ben och mjuk päls. Vi ser henne inte så ofta med hon finns där. Till mångt och mycket skulle jag säga att det är vi som bor hos henne, inte tvärtom. Hon är som en fastighetsägare som håller koll på oss och om vi inte sköter oss så säger hon till. Hon är inte inne i huset där vi bor, hon håller till i mangårdsbyggnaden, eller Tilbahuset vi ibland säger.
Hon är en otroligt värdefull katt. Inte bara genom att hon ger kärlek och tar en och annan mus. Hon är också anledningen till att vi bor här. När vi budade på huset var vi tre inblandade budgivare. Givningen gick rätt trögt, det var femtusen här, tiotusen där, kanske någon la tjugofemtusen. Det var en rätt utdragen process. Men till slut var vi högst och de andra hade dragit sig ur. Glada till tusen och helt skräckslagna så bokade vi tid för kontrakt-skrivning. Strax efter allt var färdigplanerat ringde mäklaren, en ny budgivare hade lagt hundratusen mer. Hundratusen över vår egen smärtgräns. Hundratusen ifrån att huset skulle bli vårt. Den känslan är svår att beskriva. Någon timme senare ringde mäklaren igen och meddelade att säljaren valt att gå vidare med oss istället. Jag minns hur jag slutade andas och blev alldeles knäsvag. Vi nästan slängde oss på tåget och åkte ut till mäklaren för att snabbt som tusan skriva kontrakt. Vi råkade till och med komma en timme för tidigt. Men när fastighetsägaren väl kom gick det fort. Vi skrev på alla papper i ett rasande jehu i rädslan för att hon plötsligt skulle ändra sig. När det väl var klart vågade jag fråga varför i hela fridens namn hon valt oss framför hundratusen kronor. Hon svarade: "Ja... först tänkte jag att... hundratusen, det behöver jag ju, meeen... Ni kunde ju ta katten"
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Gården
Ett 1750-tals projekt. Archives
Februari 2017
|