Jag tycker det är rätt svårt att förhålla mig till träden. Den stora massan av människor som på något sätt är inne på det här med att linolja luktar gott och att det är lite av en plikt att försöka bevara gamla hus skriker enväldigt "Att ta ned träd är av ONDO".
Men om trädet faktiskt är i vägen? Om trädet är påväg att helt dö? Om det kräver en massa arbete för att få ihop till ett enda äpple? Om jag inte ens äter äpplen? Om jag mest stör mig på att se det stå där med sina döda grenar? Om jag har hur många som helst av samma sort och drömmer om att få ha ett trädgårdsland där istället? Åh... Jag vet att gamla träd inte växer på träd. Att om jag någonsin skulle ångra mig skulle jag inte i min livslängd kunna återskapa det. Samt att en mångfald av nytta insekter stormtrivs i dess gamla bark. Att trädet berättar en historia. Jag förstår helt och hållet den enstämmiga kören som skriker ut "RÖR DET INTE". Men jag vill inte ha dem! Inte just där! Inte just på det där sättet! Jaja... I väntan på att vinden och rötan tar de gamla äppelträden tvinar jag sambon att såga ned en rönn som med sina grenar knuffar ned takpannor. Då är det i alla fall legitimt.
0 Kommentarer
Mja... Alltså det här med grönsaker... Förra årets skörd var kanske inte den mest spektakulära upplevelsen jag kunnat föreställa mig. Det är absolut supermysigt att få äta mina egna rödbetor. Men MASSVIS av timmars jobb för att få ihop en tallrik... Jag vet inte jag. Men jag tänker inte ge upp än. En dag kanske kan kan få till ett sådär prunkande fint land med massvis av vacker mat. Kanske till och med till i år? Det var efter lite mental övertalning som jag inte bara lät pallkragarna stå helt orörda i år. Bidragande faktor var att svärfar kom förbi med förkultiverade plantor. Grönkål, broccoli, squash och zuccini. Så jag har rensat ut alla lådor från förr om året. Hämtat jord från tippen och lagt på nytt. Min teori till förra årets misslyckande är att 1. platsen inte är optimal. Träden runtomkring suger upp all näring från lådorna. 2. Jag rensade inte tillräckligt runt lådorna så kirskål, lungört och gräs åt upp näringen från lådorna liksom från sidan. 3. Jag kan inte det här med gödsling, rätt mängd vatten, kväve i jorden, ph-värden och gud vet vad. Om jag utesluter punkt för punkt de kommande åren så kanske jag inom sinom tid lyckas få en låda med bra käk. I år tar jag punkt 2. Massa grönt mellan kragarna. Sen vår "nej tack till reklam"-skylt regnade bort har vi en massa reklam högt och lågt i hela huset. Och nu runt pallkragarna också. Bara Willys-kataloger och extrapris på köttkvarnar räcker inte för att hålla ogräset borta. Så vi fick slå hela ängen också. Sen fylla på med gräs. Som underlag kom också vindpappsäckarna från fasadrivningen väl till pass. Vi får la se om det funkar... Det ser i alla fall mysigt ut.
Nu är det äntligen dags! Vad jag har längtat. Huset är tomt, förvaringsplats är fixat, vi har tid. Nu är det dags att lyft på golven! Fem centimeter tjocka plankor som sitter ihop med träpluggar. Vi lyckades få bort alla utan större skada. Ja, träpluggarna klarade sig inte, men det tror jag inte är meningen heller. Inte heller betongfundamentet under kaminen. Men i övrigt så!
Under golvet är det ren sand, bortsett från där möss har boat in sig. Sanden ligger på lerklinging. Nja, en del saker förstår jag mig inte helt och håller på. De mesta sakerna med huset får mig att glatt utropa och skrika "Titta titta, wooow!". Som att hitta en dammsugare under en syrenbuske, ett tidningsklipp under en tapet eller en benbit bakom en list. Vanligtvis besvaras mina utageranden som "haha, ja, skumt." och så inget mer med det. Men det är faktiskt inte bara jag som reagerar på intressanta delar av huset. Igår utropade Gustav "Du måste komma upp hit, du bara måste fota det här!". Gladeligen, men lite tvekande på grund av min höjdskräck, klättrade jag upp på byggnadsställningen. Tänkte att nu har han hittat en diamant, vad annars skulle få honom att reagera så. Kommer upp och han pekar "Fota det här!!" Jag tittar och tittar med förstår inte riktigt. Något med konstruktionen. Coolt antar jag.
Jag skulle bara rensa en rabatt. En liten, som redan är anlagd. Kanske fyra kirskål skulle bort.
Jag började vid 9-tiden på morgonen, ungefär klockan 23 slet jag mig ifrån det sista rotryckandet för idag. Resultatet blev att jag hittade en till gammal stenläggning, jag lyckades städa bort en till liten soptipp (inget spännande i den denna gång) och jag planterade ned tre nya växter. Samt delade på en hosta från en annan rabatt. Inte visste jag att rensa kan vara såhär kul. Rensa i rabatterna har jag hört ska vara ett riktigt tråkjobb som en bara måste göra, som att diska eller sortera strumpor. Nu sorterar jag aldrig mina strumpor och om sanningen ska fram är det sällan jag behöver diska. Men rensa ogräs, det tänker jag nog aldrig sluta med! Jag kan knappt bärga mig inför nästa omgång! Farstukvist, farstubro, bislag, förbygge veranda eller svale... Vad det än kallas så är den borta!5/26/2017 Pappa kom på besök idag och som vanligt när pappa kommer så händer det så mycket att en knappt tror det är sant. Idag gick han lös på farstun. Antagligen byggd på 30-talet eller möjligtvis 40-talet. I alla fall efter 1921 då ett foto finns som visar på att farstun var inglasad. Oavsett när det är byggd så vill vi inte ha kvar den. Den är både i dåligt skick och vi tycker heller inte att den är vidare fin. Han fick framåt eftermiddagen även hjälp av svärmors partner. Men så poff så var den borta!
Som nämnt tidigare så ska betongen bort från grunden. Lite då och då och här och där har vi varit ute och knackat. Det har inte varit helt organiserat, tills den här helgen. Verktygen vi hittills använt oss av har varit en slaghammare och en kil med tillhörande slägga. Det har inte gått så fort kan en ju inte påstå... Så den här helgen hyrde vi en lite större mackapär! Har gått så himla mycket bättre och även om min kropp just nu har så ont att den knappt kan skriva de här orden så är jag otroligt nöjd, för nu är all betong som måste bort borta! Det blev tre varv till soptippen, med både pickup och släp fyllda, innan all betong var borta från vår mark. Uppskattningsvis har vi fått iväg ungefär tre och ett halvt ton betong...
Det tog oss flera veckor att få bort fasaden på sydsidan och fasaden på nordsidan. Fasaden på östra sidan däremot, svisch så var den nere! Inte för att den på något sätt var enklare än de andra sidorna. Snarare tvärtom. Syd- och nordsidorna är ju bara ungefär halva längden av högsta toppen på östra sidan. Men vi har fått så himla mycket hjälp denna gång! Först och främst fick vi låna ännu fler byggställningsdelar av grannen. Det är verkligen ett privilegium att ha en takläggare bara 30 meter bort. Andra anledningen till att det gått så bra är för att bror och partner kom över under lördagen. När vi väl fått upp ställningen gick det rätt fort att få bort de längsta brädorna. En kan ju kanske tycka att det skulle räcka med byggställning, men för att nå ända upp behövdes också en stege. Hua, tur att det finns de som inte är jag. Jag får svindel bara av att titta på dem... Ett fönster dök upp uppe vid nocken när vi tog bort fasaden också. Jag undrar också varför, åh varför, sex spikar känns bättre än typ... en..? Jaja, under söndagen kom en kollega som gick hårt åt fasaden, på ett mycket positivt sätt. När kvällen började närma sig var all fasad nere, byggnadsställningen återlämnad, brädorna spikrensade och allt som ska sparas lagt i fina högar uppe på magasinet. Efter att ha stått en stund och förundrat tittat på hur extremt mycket spik som kan finnas i en fasad var det härligt att gå och lägga sig till utsikten av ett rätt så naket hus.
Det ligger lite stenar här och där i trädgården. Jag gissar att de flesta av dem har haft någon form av funktion någon gång, utöver att vara just en sten. Den här platsen har brukats i hundratals år och när en gräver är det faktiskt rätt ovanligt att stöta på just stenar. Men lite här och där finns de ändå. Idag tänkte jag att jag skulle rensa lite kring en pion som vi upptäckte förra året. Inget avancerat, bara ta bort några nässlor. Men så hittade jag just en sån där sten, och bredvid den en till, och en till. Efter lite grävande kring pionen hade jag plötsligt hittat en hel massa stenar, upplagda i i cirkel. Otippat!
Och beroendeframkallande... nu gräver jag så fort jag får se skymten av en sten. Oberoende av storlek är jag rädd... Ja, det kanske kan tyckas att fyra hus är tillräckligt för två personer. En del kanske skulle säga att det till och med är fyra hus för mycket, om det nu ska vara för två enskilda individer. Bortåt 450 kvadratmeter kan ju kännas som att det borde åtminstone kännas någorlunda tillräckligt för att två personer skulle kunna få plats. Men nä. Inte riktigt. Så under några helger nu har vi byggt av ett tält. Ett tält på 40 kvadratmeter. Platsen som tältet ska stå på var för bara några dagar sedan en syrenhäck och en mindre soptipp. Vi har grävt, dragit, huggit, släpat, sågat och lyft bort en hel massa buskar och skräp. Ovan bild visar hur det såg ut innan vi gick bärsärkagång på platsen. En hög som vid första anblick såg rätt så harmlös ut. I högen fanns både gamla plastgolv, en dammsugare, isolering, gamla element, ölburkar, hushållssopor, leksaker, cykel och annat av obestämd art. Än en gång bevisade Maj-Björn (vår bil) sig vara mer än duglig! Största syrenen tog den som en annan plockar majblomster. Flera timmar senare och med väldigt trötta ryggar var de första ställningsbitarna på plats. Helgen efter la vi markväv. Och tegel. Ungefär ett ton tegel närmare bestämt. En rätt stor hög med tegel stod utanför magasinet och vi har flyttat denna rätt stora hög till tältet, krossat den rätt stora högen med tegel och sedan spridit ut det över markduken. När detta var gjort var det dags att få upp duken. Ungefär 400 kg plast. Men det gick! Det tog ungefär fem timmar, men det gick! Trist bara att duken uppenbarligen hade fel storlek...
|
Gården
Ett 1750-tals projekt. Archives
Februari 2017
|